Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK)

Barn som upplever våld

Ungefär tio procent av alla barn i Sverige har upplevt våld i hemmet någon gång och fem procent har gjort det ofta. Många barn som upplever våld blir också själva slagna. Intervjustudier visar att tystnad ofta präglar barns reaktioner på våldet, vilket kan leda till att traumat osynliggörs och att skammen flyttas från förövaren till offret.

Kommittén mot barnmisshandel räknar med att tio procent av alla barn i Sverige någon gång har bevittnat våld i hemmet (SOU 2001:72). Liknande siffror återkommer i Socialstyrelsens folkhälsorapport från år 2009. I studien "Våld och hälsa – en befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa" uppgav femton procent av kvinnorna och 13 procent av männen att de under sin uppväxt hade sett eller hört fysiskt våld mellan föräldrarna.

Rätt till stöd och brottsskadeersättning

Barn upp till 18 år som bevittnat våld i nära relationer betraktas enligt Socialtjänstlagen som offer för brott och ska få det stöd och den hjälp som barnet behöver. Sedan år 2006 har barn som bevittnat våld även rätt till brottsskadeersättning.

Våldets psykologiska effekter

Inom forskningen har man gått från att tala om barn som bevittnar våld till att lyfta fram våldet som vardag. Begreppet att uppleva våldet används därför nu i större utsträckning, vilket också sätter barnets perspektiv på våldet i centrum och gör barnet till subjekt (Överlien, 2007). Enligt vissa forskare kan det vara psykiskt mer skadligt för ett barn att uppleva våld i familjen än att själv utsättas för våld. Studier har visat att barn som upplever våld tenderar att utveckla posttraumatiskt stressyndrom i högre utsträckning än andra barn som utsätts för andra trauman.

De hot som uttalas i samband med misshandel upplevs ofta av barn som mycket allvarliga, vilket medför att barnen lever med ett dödshot mot modern som de upplever som verkligt. Barn som genomgår behandling för att bearbeta sina erfarenheter av våld har beskrivit en värld fylld av oro. Möjligheterna till förändring upplevs av barnen i många fall som mycket små.

Identifikation med förövaren

Erfarenheter från behandling av barn visar att barns känsla av vanmakt riskerar att bli än större när deras försvarsstrategier misslyckas. Barnet kan då börja identifiera sig med förövaren och utveckla en strävan efter att bli accepterad och sedd. Att som barn uppleva våld i familjen kan innebära att sonen imiterar pappans beteende. Flickor förhåller sig ofta till problemet på ett annat sätt. Snarare än när pappan utövar våld är det när han visar ångest, skam och skuld för sina handlingar som flickan kan identifiera sig med och stödja honom. En norsk intervjustudie med relativt få informanter har visat att barn tenderar att inte identifiera sig med den våldsutsatta modern, men detta är dock ett eftersatt forskningsområde. Fokus inom forskningen har mestadels legat på barnets relation och identifikation med förövaren/pappan.

Våldet omgärdas av tystnad

Intervjustudier med barn har visat att tystnad präglar barns reaktioner på våld i nära relationer. Tystnaden kan vara både en strategi för att minimera riskerna och ett krav från föräldrarna. Möjligheterna att tala om våldet försvåras även av det kulturella tabu som omgärdar våld i nära relationer. Tystnaden riskerar att förstärka isoleringen och beroendet av föräldrarna samt leda till att traumat osynliggörs. Detta kan leda till att skammen och skulden flyttas från förövaren till offret, samtidigt som barnets möjligheter att förstå, tolka och bearbeta våldet begränsas.

Barn reagerar olika på våld

Under senare år har forskningen problematiserat synen på barn som en enhetlig grupp och i stället betonat att våldet upplevs och bearbetas olika. Barn tolkar och hanterar våldet på olika sätt beroende på ålder, kön, personliga egenskaper och i vilken grad de har tillgång till skyddande faktorer och personer som de kan anförtro sig åt i sin omgivning. Rädsla och ångest hanteras generellt med olika försvarsstrategier av olika åldersgrupper.

Särskild våldsutsatthet

Forskning har visat att mellan 30 och 75 procent av de barn som växer upp i våldsamma relationer själva har blivit slagna. Den stora spridningen är orsakad av att studierna använt olika urval, metoder och definitioner av våld. I majoriteten av fallen är det fäderna som slår, även om mödrar också utsätter sina barn för våld. Internationell forskning har visat att barn till våldsutsatta kvinnor i USA och Kanada löper 15 gånger högre risk att själva bli misshandlade än övriga barn. Senare års forskning talar också för att det finns ett starkt samband, särskilt för kvinnor, mellan att växa upp i en våldsam familj och att även som vuxen bli utsatt för misshandel. 

2011 års nationella studier av kroppslig bestraffning av barn i Sverige visar att tre procent av föräldrarna slagit sitt barn det senaste året. 14 procent av sextonåringarna, ett barn av sju, uppger att de blivit slagna av en förälder någon gång i sitt liv. Förekomst av våld i familjen och svag familjeekonomi är de faktorer som har starkast samband med våld mot barn. 

Relaterade ämnesguider

Mänskliga rättigheter
• Våldsutsatthet och särskild sårbarhet
• Socialtjänstens insatser
• Socialtjänstens lagstadgade ansvar
• Kommunernas kvinnofridsarbete
• Kvinnojourernas verksamhet
• Rättsväsendets ansvar