Behandling av sexualbrottsförövare

I ett internationellt perspektiv är behandling av dömda sexualbrottsförövare inte en ny företeelse utan har bedrivits i olika former sedan 1970-talet. Det är dock relativt nyligen som behandlingsprogrammens effektivitet har undersökts. I Sverige började behandling erbjudas i kriminalvården och inom rättspsykiatrin på 1980-talet.

ROS - Relations- och samlevnadsprogrammet

Det första nationella programmet för sexualbrottsförövare, Relations- och samlevnadsprogrammet – ROS, implementerades av Kriminalvården 2002 och ackrediterades 2006, vilket innebär att en oberoende forskarpanel granskat dess innehåll och metoder. ROS-programmet kommer ursprungligen från Kanada och är uppbyggt kring fem komponenter som är relaterade till områden som forskningen visat ökar risken för sexuellt övergreppsbeteende. De fem komponenterna är:

  • kognitiva förvrängningar och behandlingsstrategier
  • intimitet, relationer och social förmåga
  • empati och medvetenhet om offret
  • att hantera känslor
  • avvikande sexuella fantasier och sexuell upphetsning.

Deltagarna i programmet genomgår olika tester före och efter behandlingen vilket möjliggör uppföljning och utvärdering av programmets effekter. De klienter som genomgått ROS-programmet på anstalt erbjuds uppföljning i frivården som en del av behandlingsplanen. Syftet är att skapa kontinuitet i behandlingen och att hjälpa klienterna att bibehålla de insikter som de tillgodogjort sig under behandlingen. ROS-programmet är baserat på kognitiv beteendeterapi som även inkluderar psykodynamiska förståelsemodeller. Målsättningen med behandlingen är att förbättra förövarnas förmåga att uttrycka empati, att de får hjälp att utveckla sina sociala färdigheter och att minimera riskfaktorer. Det är frivilligt att genomgå ROS-programmet och i Sverige påverkas inte verkställighetstidens längd av om en sexualbrottsling genomgår behandling.

Många som begår övergrepp får inte behandling

När det gäller våldtäkt och sexuella övergrepp uppskattas det så kallade mörkertalet vara mycket stort. Endast mellan 10 och 20 procent av våldtäkterna polisanmäls. Det innebär att den reella brottsligheten är betydligt mer omfattande än vad som framgår av den officiella statistiken. Det innebär också att många personer som begår sexuella övergrepp inte får behandling, om de inte frivilligt söker hjälp. Också inom den grupp som lagförs väljer en del att avstå behandling. För att nå den grupp som inte får behandling och för att öka medvetenheten om respekt för den sexuella integriteten är det angeläget att arbeta preventivt.

Behandling inom rättspsykiatrin

De personer som dömts till rättspsykiatrisk vård genomgår en omfattande utredning och riskbedömning. Vanligtvis kombineras olika behandlingsmetoder som psykoterapi, medicinsk behandling samt missbruksbehandling. Många sexualbrottslingar som vårdas inom rättspsykiatrin har en multiproblematik och vårdas för flera olika psykiatriska diagnoser. Det anses därför vara viktigt att ha ett individanpassat behandlingsprogram som är särskilt utformat för varje patient. Den rättspsykiatriska vården handlar i stor utsträckning om att både se till den enskildes utvecklingsmöjligheter och samtidigt beakta samhällets säkerhet genom att motverka återfallsrisk. Vårdtiden är obestämd och patientens fortsatta vårdbehov prövas kontinuerligt av domstol. I den rättspsykiatriska vården är genomgången behandling en förutsättning för att patienten ska kunna få friförmåner och senare bli utskriven.

Farmakologisk behandling

Farmakologisk behandling kan användas för att dämpa eller reglera ett sexuellt aggressivt eller utlevande beteende. Behandling kan påbörjas i samband med institutionsvård eller uppföljande vårdåtgärder men erbjuds också i förebyggande syfte till personer som inte har begått sexualbrott. En person som har en tvångsmässig sexualitet kan frivilligt söka hjälp innan han eller hon eventuellt riskerar att begå brott. Behandling med antidepressiva läkemedel ses ofta som ett förstahandsalternativ eftersom depressiva tillstånd, ångest, social fobi och tvångssymtom är vanligt förekommande hos personer med avvikande sexualitet. I de fall då antidepressiva läkemedel inte bedöms ge tillräcklig effekt ges hormonreglerande läkemedelsbehandling som verkar mer direkt sexualdämpande. Låga doser av hormonreglerande läkemedel ger effekt på sexuellt avvikande och påträngande fantasier men gör det samtidigt möjligt att bibehålla patientens förmåga till erektion och utlösning. Vid högre doser begränsas förmågan till erektion vilket leder till impotens. Även om farmakologisk behandling kan vara verkningsfull behöver den oftast kombineras med andra behandlingsformer såsom psykoterapi för att få en önskvärd effekt.

Behandling ger goda resultat

Den första internationella metastudien som följde upp effekterna av behandling för dömda sexualbrottsförövare genomfördes 2005. I undersökningen ingick totalt 69 studier som inkluderade mer än 22 000 personer. Resultaten visade att av dem som genomgått behandling återföll 11 procent i nya sexualbrott jämfört med 17 procent i den obehandlade kontrollgruppen. Kognitiv beteendeterapi var den behandlingsmetod som hade bäst effekt för att reducera återfallsrisken, men också hormondämpande behandling gav goda effekter.

Återfallsrisk och riskbedömning

En svensk studie från 2002 som undersökt återfallsrisken för personer som dömts till sexualbrott och avtjänat straffet inom svensk kriminalvård visar att av de 1 400 gärningsmän som lämnade fängelserna mellan åren 1993 och 1997 hade endast 75 personer, eller 6 procent, återfallit i sexualbrott sex år efter fängelsevistelsen. Det är en betydligt lägre siffra än vad som återfinns i flera andra brottskategorier, exempelvis stöld.

"Violent recividism among sexual offenders: risk factors and assessment procedures" (2002) 

De i Sverige vanligaste instrumenten för att bedöma risk för framtida sexuellt våld är HCR-20 (Violence Risk Assessment Scheme) och SVR:20 (Sexual Violence Risk-20), vilka används inom både kriminalvården och rättspsykiatrin. Områden som undersöks är gärningsmannens sexuella preferenser, anti-sociala attityder, psykiska störningar, missbruk av alkohol eller droger, intima relationer och familjerelationer, samt endokrina sjukdomar, det vill säga sjukdomar som är hormonrelaterade. Målet med riskbedömning är att utvärdera om individer kommer att begå våldshandlingar i framtiden samt att utarbeta behandlingsinsatser för att hantera eller minska återfallsrisken.

"HCR-20. Bedömning av risk för framtida våld" (2013) 

"SVR-20. Riktlinjer för bedömning av risk för sexuellt våld

Relaterade ämnesguider

Behandling av män som utövat våld i nära relationer
Kriminalvårdens ansvar
Sexuellt våld
Förövare
Sexualbrottslagstiftningen