Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK)

Reportage om verksamheter som frågar

Runt om i Sverige pågår ett intensivt arbete med att utveckla lokala rutiner för att upptäcka våldsutsatthet och för att förbättra omhändertagande av våldsutsatta kvinnor. Här kan du läsa om hur Norrbotten och Uppsala arbetat med frågorna.

Så ställer Norrbotten frågan om våld

Foto: Tanya Jendersen
Tanya Jendersen

2015-04-21

I Norrbottens läns landsting ställs frågan om våld. Förra året tillfrågades 4395 personer om våldsutsatthet.
– Nu gäller det att fortsätta förbättra och sätta upp nya mål för hur många vi ska fråga, säger Tanya Jendersen, utvecklingsstrateg på landstinget.

Samarbete och samverkan är nyckelord för arbetet med våld i nära relationer i Norrbottens län. År 2011 inleddes projektet Samverkan mot våld, ett samarbete mellan landstinget, kommunerna i länet, polismyndigheten och åklagarmyndigheten. Landstinget och kommunerna finansierar gemensamt en samordnare som har i uppgift att fortsätta utveckla det länsövergripande arbetet inom hälso- och sjukvården, rättsväsendet och socialtjänsten.

Tanya Jendersen arbetar som utvecklingsstrateg på landstinget i Norrbotten.
– Samordnaren följer också upp och ser till att vi genomför det vi har kommit överens om, säger hon.

En viktig del i samarbetet är webbplatsen www.våldmotnära.se, med information som riktar sig till våldsutsatta och deras anhöriga, men även till yrkesverksamma som jobbar med frågan. Det finns också en avdelning med information som riktar sig till dem som utövar våld.

– Vi har bestämt oss för att det är viktigt att ha en gemensam informationskanal. Den samfinansieras av aktörerna i ”Samverkan mot våld”, men också av länsstyrelsen, säger Tanya Jendersen.

Trodde det skulle bli tyngre

När det gäller arbetet i hälso- och sjukvården med att upptäcka våldsutsatthet har Norrbottens läns landsting utarbetat en tydlig strategi. Det vårdprogram som användes tidigare har nu reviderats och blivit en landstingsövergripande anvisning för arbetet inom våld i nära relationer.

– Prioriteringen har varit att hitta ett dokumenthanteringssystem. Hur ska vi fråga om våld, när ska vi fråga om våld och hur ska vi registrera det i vårt vårdadministrativa system? säger Tanya Jendersen, som var orolig för hur det skulle gå att få konkret genomslag i de olika verksamheterna.

– Jag trodde att det skulle vara ännu tyngre än vad det blev. När jag hörde med andra landsting har det varit ganska svårt och funnits ett ganska starkt motstånd på sina håll, säger Tanya Jendersen.

– Nu gäller det att fortsätta förbättra och sätta upp nya mål.

Lokala rutiner

I Norrbotten finns ett starkt politiskt tryck och landstingsledningen har prioriterat frågan, men Tanya Jendersen menar att arbetet med att få de anställda i hälso- och sjukvården att verkligen känna sig delaktiga i processen har varit nog så viktigt för att nå framgång.

– För att få legitimitet är det bra att den lokala verksamheten känner att de får vara med och påverka, då blir det lättare att implementera det. Det finns en länsövergripande anvisning, men vår rekommendation är att man tar fram lokala rutiner. Några hälsocentraler har gjort det och de har också angett exakt vid vilka indikatorer de ska fråga, säger Tanya Jendersen och tar Hortlax hälsocentral i Piteå som exempel:

– De frågar förebyggande, rutinmässigt vid indikatorerna nedstämdhet, ångest, huvudvärk, yrsel, svårbehandlad smärta, magbesvär, hälsosamtal med 30-, 40-, 50- och 60-åringar, dementa och deras anhöriga, kvinnor med funktionsnedsättningar, om kvinnan uttrycker otrygghet vid EPDS-screening* och alla gravida. Så det är en ganska stor grupp, säger Tanya Jendersen.

Fördubbling

Även om implementeringen har gått bättre än väntat är Tanya Jendersen inte helt nöjd.

– Arbetet pågår. Det är enklare på en del orter och svårare på andra. Under 2014 tillfrågades 4395 personer. Året innan tillfrågades 2800, så det är ju en stor ökning. Vi har 35 hälsocentraler, vid nästan alla dessa har det frågats om våld. Utöver det finns det också dokumentation från kvinnokliniken och från psykiatrin. Folktandvården har tyvärr inte varit speciellt involverad hittills. Så nu gäller det att fortsätta förbättra och sätta upp nya mål för hur många vi ska fråga, säger Tanya Jendersen.

* Screening efter depression hos nyblivna mammor

MÅNGÅRIG erfarenhet av att fråga gravida

Foto: Lena Axén
Lena Axén

2015-04-21

I Landstinget i Uppsala län ska alla gravida någon gång under kontakten med mödrahälsovården få frågan om de har varit utsatta för våld.

– Våld är ett allvarligt folkhälsoproblem. Kvinnor som är utsatta för våld har fler hälsoproblem, är mer oroliga och deprimerade och det ökar risken för komplikationer under graviditeten, säger Lena Axén, samordningsbarnmorska i Landstinget i Uppsala län landsting.

Socialstyrelsen rekommenderar i sin nya vägledning från 2014 att mödrahälsovården rutinmässigt ska ställa frågor om våldsutsatthet. Även Barnmorskeförbundet har sedan länge uppmanat barnmorskemottagningarna att ha motsvarande rutiner.

I Landstinget i Uppsala län har frågor om våld till gravida kvinnor varit en del av vardagsarbetet för barnmorskorna sedan slutet av nittiotalet, då de var bland de första i Sverige med att ställa frågor till alla gravida som en del i ett forskningsprojekt. Sedan 2001 har landstinget haft en rutin som innebär att alla gravida kvinnor ska få frågan om erfarenheter av våld.

Stadig grund i Uppsala

Lena Axén började som samordningsbarnmorska våren 2012 och frågorna om våldsutsatthet är fortfarande ett viktigt arbetsområde. Det tidiga intresset bland barnmorskorna i Uppsala har gett en stadig grund att utveckla verksamheten på. Under 2014 fick drygt 75 procent av de gravida i landstinget frågor om våldsutsatthet, vilket är något över riksgenomsnittet.

Enligt landstingets program ska frågor om våld ställas till den gravida kvinnan någon gång under kontakten med barnmorskan.

– Rutinen är att man ska fråga när tillfälle ges. Det vanligaste är att fråga tidigt under graviditeten, det kan vara när man tar prover eller gör en undersökning, men det kan också vara vid efterkontrollen, berättar Lena Axén.

Hänsyn till partnern

Ett av de problem som barnmorskorna ställs inför är att kvinnans partner är med under besöken. Vissa partners lämnar inte kvinnans sida.

– Delaktighet och jämställdhet i all ära, men det kan bli komplicerat. Då gäller det som barnmorska att ändå hitta ett utrymme där det går att ställa frågan på ett bra sätt, enskilt till kvinnan, säger Lena Axén.

De rutiner som finns inom landstinget och på mottagningarna är ett stöd för barnmorskan, men det är inte alltid det fungerar, menar hon.

– Som barnmorska måste man vara lyhörd och ödmjuk i sitt förhållande till rutinerna. Det behövs en relation till patienten och ett förtroende. Frågan måste ställas på rätt sätt när tillfälle ges.

Viktigt att chefen är engagerad

För barnmorskorna kan arbetsbelastningen vara hög. Erfarenhet och fortbildning är två nycklar till att kunna ta hand om svaret från kvinnan på ett bra sätt.

– Frågan måste också hållas levande i arbetsgruppen och av cheferna, säger Lena Axén.

Hon framhåller att det är viktigt att personalen på arbetsplatsen tillsammans diskuterar vem som ställer frågan och ser till att någon gör det. På en vårdcentral kan en kvinna ha många kontakter – barnmorskan, husläkaren och distriktssköterskan.

– Jag vill poängtera att alla funktioner i vårdkedjan som möter kvinnor har ansvar för att frågan ställs, säger Lena Axén.

Lena Axéns tips till andra barnmorskemottagningar:

  • Håll frågan levande på arbetsplatsen. 
  • Se till att få fortbildning inom ämnet.
  • Diskutera fall och tipsa varandra om vad som fungerade.
  • Chefen måste ta aktiv del i arbetet.