Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK)

Rutiner ett stöd för personalen

Rutiner spelar en viktig roll för omhändertagandet av kvinnor som utsatts för våld och för att bli bättre på att upptäcka våldsutsatthet. Rutinerna kan fungera som ett stöd för personalen bland annat när det gäller att ställa frågor om våld. En kontinuerlig uppföljning möjliggörs genom att svaren dokumenteras under ett särskilt sökord i journalen.

Bild på Gunilla Dahlkild Öhman.
Gunilla Dahlkild Öhman, fil dr i sociologi, har undersökt vad det är som gör att vissa enheter är bättre på att ställa frågor om våld rutinmässigt till patienterna än andra inom Region Uppsala.

Framgångsfaktorer för att ställa frågan

Att ställa frågor om våld till patienter inom hälso- och sjukvården behöver inte vara svårt. Men tydliga rutiner, stöd från ledningen, engagerade och kunniga medarbetare samt systematisk uppföljning underlättar. Genom fokusgruppsintervjuer har NCK undersökt vad som utmärker enheter vid Region Uppsala som är bättre än andra på att ställa frågor om våld.

I kapitlet ”Att ställa frågan om våld – en framgångsmodell i vården" i rapporten ger forskaren Gunilla Dahlkild Öhman några handfasta råd. För den enhet som vill lyckas väl gäller att hålla frågan levande, att se till att personalen får utbildning och stöd, redovisa uppföljning som visar att rutinmässiga frågor gör skillnad samt vara strategisk och prioritera samtal om våld när tiden tryter.

Slutsatserna kom hon fram till efter att ha fört samtal i tre fokusgrupper med chefer och medarbetare från sju framgångsrika enheter vid Landstinget i Uppsala län. Här är det sedan länge etablerat att ställa frågor om våld inom primärvården och i viss utsträckning även inom slutenvården.

”Rutiner hjälper inte om de inte används och för det krävs både motivation och kunskap.”

Gunilla Dahlkild Öhman

–  Egentligen fanns det två huvudteman som nämndes särskilt ofta i fokusgrupperna, bra rutiner och utbildning för personalen. De två hänger ihop. Rutiner hjälper inte om de inte används och för det krävs både motivation och kunskap, säger Gunilla Dahlkild Öhman som ledde samtalen i fokusgrupperna.

Genom utbildning, bland annat om kopplingen mellan våld och ohälsa, blir det lättare för personalen att förstå varför det är viktigt att fråga, att det faktiskt kan leda till att patienten till sist får den hjälp och det stöd hon behöver. Dessutom är det en trygghet att ha kunskap om hur man ska agera om en patient berättar att hon varit utsatt för våld.

– Det är en viktig faktor för att man ska våga ställa frågor om våld att man vet vart man ska hänvisa vidare och hur kvinnan kan få hjälp, säger Gunilla Dahlkild Öhman.

Fast egentligen menar hon att det är ett större antal samverkande faktorer som inverkar på hur väl enheterna lyckas med uppgiften.

– Framgångsfaktorerna går att förstå som delar av en större helhet och bildar ett mönster. Tillsammans utgör de en modell som man kan kalla för en praktikgemenskap. Med det menas att medarbetarna på arbetsplatsen har ett gemensamt engagemang och en gemensam strävan i frågan.

En praktikgemenskap kan uppnås när klimatet är öppet och tillåtande. Det kan till exempel handla om att nya medarbetare vågar fråga de mer erfarna om råd; det finns ett kollegialt lärande där nykomlingar skolas in i gemenskapen. På en sådan arbetsplats hålls våldsfrågan hela tiden levande; det diskuteras på ronden eller vid gemensamma möten. Ofta finns det dessutom så kallade ”bärare” som känner särskilt starkt för uppdraget.

– Dessa nyckelpersoner har kanske lite mer utbildning än andra och bra kontakt med övriga medarbetare. Många i fokusgrupperna nämnde också att chefen var väldigt betydelsefull genom att skapa utrymme och tid samt fatta de formella besluten.

”Det som betecknar en praktikgemenskap är egentligen detsamma som betecknar en god arbetsmiljö överhuvudtaget.”

Gunilla Dahlkild Öhman

För att ställa frågor om våld är ingenting man river av i farten ute i korridoren. Det måste vara möjligt att först etablera ett förtroende vid mötet med patienten. En av medarbetarna i fokusgrupperna tyckte dock inte att det var svårt att motivera sig att ta den tiden:

”… när man arbetar med patienter som mår dåligt i kroppen och själen så är det ju kanske sånt här man ska prioritera om man har ont om tid… Då kanske man får strunta i andra saker då, som inte är lika viktiga i den här situationen.”

Till sist konstaterar Gunilla Dahlkild Öhman att alla enheter där det finns en uppriktig vilja kan bli framgångsrika på att ställa frågor om våld.

– Det som kännetecknar en praktikgemenskap är egentligen detsamma som betecknar en god arbetsmiljö överhuvudtaget där vi kan utvecklas och lära oss nya saker. Det är något man kan skapa på en arbetsplats och det kan alla göra. Det kostar ingenting, tvärtom sparar man i längden både tid och pengar eftersom patienterna får hjälp och inte behöver återkomma om och om igen.

Dokumentation och uppföljning

Porträtt Mats Holmberg
Mats Holmberg, jurist
vid Region Uppsala.

En framgångsfaktor för att ställa frågor om våld kan vara att kontinuerligt följa upp arbetet. Ett sätt att åstadkomma det är att sammanställa utdata från sökordet ur de elektroniska journalerna.

När den elektroniska journalen ersatte pappersjournalerna vid Landstinget i Uppsala län väckte NCK och barnmorskemottagningarna gemensamt frågan om ett specifikt sökord för våld. Sedan 2012 dokumenteras våldsutsatthet på ett strukturerat sätt under sökordet ”våldsutsatthet i nära relationer”. 2014 beslutade det nationella nätverket för e-journaler, Inera, att det ska vara ett skyddat sökord.

Porträtt Fredrik Rosenberg
Fredrik Rosenberg,
Inera

– Det är viktigt att medborgare känner sig trygga i sin kontakt med sjukvården och att de därmed vill anförtro oss alla uppgifter som behövs för att kunna bedriva en effektiv och säker vård, säger Fredrik Rosenberg informationssäkerhetschef på Inera.

En så kallad sökordsmall har dessutom tagits fram med underlag som vårdprogram och rutiner för att ytterligare underlätta omhändertagandet av våldsutsatta kvinnor.

Program har även utvecklats för att sammanställd data ur journalsystemet ska kunna tas ut. Resultaten kan användas i kvalitetsarbetet och för att nå uppsatta mål.

Mats Byström
Mats Byström, elektroniska
journalen, Region Uppsala

Genom att sammanställa utdata går det bland annat att se hur många kvinnor som fått frågan om våldsutsatthet, hur de svarat, och – om de svarat ja – vilken typ av våld de varit utsatta för. Det är viktigt att understryka att alla uppgifter i utdata är avidentifierade.

Att chefer och medarbetare på det här sättet kan följa förekomsten av våldsutsatthet bland patienterna och se hur många gånger frågor ställts kan skapa ytterligare motivation att arbeta aktivt med problematiken.