Polisens riskbedömningar trubbiga visar studie

2018-11-05

Polisen har små möjligheter att bedöma risken för upprepat våld i nära relation genom att använda riskbedömningsverktyg. Det visar en avhandling från Malmö universitet som har utvärderat två verktyg som anställda inom Polisen använder. 

– Träffsäkerheten i bedömningar gjorda med hjälp av verktygen är inte bättre än slumpen, säger Klara Svalin, universitetslektor vid institutionen för kriminologi på Malmö universitet.

Klara Svalin.
Klara Svalin. Foto: Magnus Jando. 

Det var i början av 2000-talet som polisen införde verktyg för riskbedömningar av upprepat våld. År 2011 fick institutionen för kriminologi vid Malmö universitet i uppdrag av dåvarande Rikspolisstyrelsen att utvärdera några av de verktygen. Polisen ville öka kunskapen om dem och resultaten publicerades i fem rapporter. 

Klara Svalins avhandling ”Risk assessment for intimate partner violence in a police setting. Reliability and predictive accuracy” bygger på utvärderingens material. I studien undersöker Klara Svalin två riskbedömningsverktyg närmare, den så kallade Skånemodellen samt SARA-SV. Det senare verktyget har utvecklats utifrån bedömningsverktyget SARA. 

Fokus på våld i nära relation

Klara Svalin har särskilt fokuserat på Polisens riskbedömningar för upprepat våld i nära relation. Det är dels träffsäkerheten, dels samstämmigheten som har undersökts. Träffsäkerheten handlar om hur bra verktyget är på att identifiera de ärenden som man letar efter, i det här fallet de med hög risk för återfall. Samstämmigheten handlar om hur lika olika bedömare bedömer i samma ärende. 

– Våld i nära relation är en av de brottstyper där verktygen används mest för riskbedömningar inom polisverksamheten. Bland annat därför valde jag att göra den avgränsningen, säger Klara Svalin. 

– Bedömningsverktygets roll är att guida anställda inom Polisen i att identifiera de ärenden där förövaren riskerar att utöva upprepat våld. Syftet är att medarbetarna, baserat på bedömningen, ska kunna sätta in åtgärder och förhindra återfall. 

Verktyg identifierar inte högriskfall

De ärenden som anställda inom Polisen i ett första steg väljer ut för att göra en riskbedömning på är få. Avhandlingen visar att när bedömningen väl görs så förmår inte verktygen identifiera de förövare som har störst risk att utöva upprepat våld. Studien visar också att även bland de ärenden som bedömdes att ha låg risk för upprepat våld var återfallen många. 

– En av slutsatserna som jag för fram i avhandlingen är att träffsäkerheten, det vill säga att hitta de ärenden där medarbetarna inom Polisen behöver sätta in åtgärder, är låg. Det kunde inte förklaras av effektiva skyddsåtgärder som förhindrade återfall i högriskärenden, säger Klara Svalin. 

När samstämmigheten undersöktes fann Klara Svalin att även den var låg.  

– När vi undersökte hur poliserna bedömde enskilda delar i verktyget visade det sig att de gjorde olika bedömningar och att man ofta lämnade faktorer i verktygen obesvarade. Men när vi tittade på den slutsats som riskbedömningen resulterade i var samstämmigheten högre. 

Magkänsla i stället för verktyg

I avhandlingen diskuteras vad skillnaden i samstämmighet på de olika nivåerna beror på, hur kan det vara så att olika anställda inom Polisen kommer fram till samma slutsats trots att verktyget inte används fullt ut? 

Klara Svalin nämner magkänsla som en möjlig förklaring. 

– Polisen använde sin samlade erfarenhet snarare än verktyget för bedömningen. Att samstämmigheten blev hög kan bero på att medarbetare inom polisen delar uppfattning om i vilka ärenden risken för upprepat våld är hög, säger Klara Svalin. 

Men att göra bedömningar baserad på magkänsla kan vara problematiskt, enligt Klara Svalin. 

– När utbildningsnivån i att riskbedöma är låg, som den generellt var bland bedömarna i studierna, finns det en risk att en bedömning baserad på magkänsla inte blir bra.  

Rekommendationer utifrån resultat

I avhandlingen ger Klara Svalin en rad rekommendationer om hur Polisen kan arbeta vidare utifrån resultaten. 

– Polisen skulle behöva se över hela riskbedömningsprocessen. I dag väljs få ärenden ut som högriskfall i det första steget, vilket betyder att det är få ärenden som genomgår en riskbedömning. Hur det urvalet sker behöver ses över så att man inte missar ärenden där det finns behov av stöd och skydd, säger Klara Svalin.

Mer utbildning om psykisk ohälsa är en annan åtgärd som Klara Svalin tar upp i avhandlingen. 

– Psykisk ohälsa är en viktig faktor för upprepat våld men bedömarna saknade i stor utsträckning såväl utbildning i hur psykisk ohälsa ska bedömas som information om förövarens psykiska hälsa. Man kan fundera över hur den faktorn ska hanteras. 


Svalin, K. (2018). "Risk assessment of intimate partner violence in a police setting: reliability and predictive accuracy". Läs publikationen i fulltext på Malmö universitets webbplats

I studien benämns Skånemodellen som The Police Screening Tool for Violent Crimes, PST-VC. 
SARA-SV kallas the Brief Spousal Assault Form for the Evaluation of Risk, B-SAFER, i studien.

Alla kunskapsbankens intervjuer