Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK)

Samtal en väg till förändring för våldsamma män

2015-11-18

Till det röda tegelhuset vid kanten av Stadsparken i Lund kommer varje år runt 400 personer för samtal och behandling. De flesta är kvinnor och barn som har utsatts för eller upplevt våld, hot eller övergrepp, men 100-talet är män som har utövat våld och vill ha hjälp. Målet är att männen ska bryta sitt beteende och ta ansvar för det våld som de utövat.

Händerna på väggen visar barnen att de inte är ensamma om sina erfarenheter.
Händerna på väggen visar barnen att de
inte är ensamma om sina erfarenheter.

I korridoren innanför dörren till mottagningen Kriscentrum mellersta Skåne finns en vägg fylld av färgglada barnhänder i papper. Alla barn som kommer till verksamheten får rita av sin hand och sätta upp den på väggen. 

– Det är väldigt symboliskt. Barnen känner att de inte är ensamma om sin situation, säger Kerstin Holmberg, samordnare mot våld i nära relationer i Lunds kommun. 

Kriscentrum mellersta Skåne bildades 2010 genom en sammanslagning av de verksamheter som behandlade män, kvinnor och barn. Verksamheten är placerad i Lund och finansieras gemensamt av kommunerna i Eslöv, Höör, Kävlinge, Lomma, Lund, Staffanstorp och Svalöv. 

Vid starten fanns en del oro och farhågor om hur det skulle gå att ta emot både utsatta och våldsutövare i samma hus. Men enligt personalen har det inte varit något problem och de två ingångarna som från början var tänkta att användas av respektive grupp används nu av alla. Men de garanterar att en förövare inte bokas in på samma dag som den som blivit utsatt.  

Frivilligt att komma

Majoriteten av de män som kontaktar verksamheten är mellan 30 och 50 år och de kommer från alla samhällsklasser. De vill ha hjälp med sina aggressioner och ilska eller upplever problem vid en separation eller vårdnadstvist. Det är helt frivilligt att komma och verksamheten är inte knuten till Polisen eller Kriminalvården. Den är heller inte myndighetsutövande. 

Behandlare Per-Erik Olofsson betonar att de endast möter en liten andel av de våldsutövande männen. Han ritar upp en avsmalnande tratt med det dödliga våldet mot kvinnor i slutet av den smala änden. De män som han träffar tillhör den andra, bredare änden. Där finns också de som inte begått våld och som vill ha hjälp innan det händer. 

– De män som kommer måste vara motiverade. De som anser att de har rätt att använda våld kan vi inte behandla här. Men vi träffar deras kvinnor, säger Kerstin Holmberg. 

Uppsökande verksamhet

Porträtt på Kerstin Holmberg, samordnare Lund
Samordnare Kerstin Holmberg 

Information om mottagningen för män finns bland annat på familjerätten, på vårdcentraler och på kommunens webbsida. Sedan flera år tillbaka bedriver verksamheten också uppsökande verksamhet på polisstationen i Lund. Två av behandlarna finns där vissa dagar och tar kontakt med våldsutsatta, men även med de misstänkta förövarna när det kommer in en anmälan om våld i en relation. De informerar om kriscentrum och försöker motivera till att komma. Den uppsökande verksamheten riktad mot män på polisstationen ska nu utvärderas med projektpengar från Brottsförebyggande rådet. 

– Vi ser fram emot vad utvärderingen visar när det gäller denna del av verksamheten. Vi når kvinnor vi inte annars skulle nå, men det är mer tveksamt med männen, säger Kerstin Holmberg. 

Samtal individuellt och i grupp

Männen börjar alltid med individuella samtal med en behandlare. Efter en tid kan de sedan börja i en ickevåldsgrupp för män, inspirerad av den norska modellen Alternativ till vold (ATV). Gruppen träffas 24 gånger och samtalar runt åtta teman: våld, psykiskt våld, sex, alternativ till våld, ansvar, förälder och barn, våldet orsaker och våldets konsekvenser. Ökad kunskap är ett viktigt mål och att kunna se vad ett beteende får för konsekvenser för andra. 

– I grupperna får de träffa andra som utövat våld. Det är skuldbelagt och man känner sig ofta dum, och det kan de prata om här, säger Peter Widerström, en av de behandlare som håller i gruppverksamheten. 

Porträttbild på Per-Erik Olofsson, behandlare
Behandlare Per-Erik Olofsson 

– För att få börja i gruppen måste man kunna ta ansvar för det våld man utövat. Samtidigt finns det också mycket försvarsmekanismer till en början. Männen pratar mycket om omständigheterna. Men i slutet kan de säga ”det var jag och bara jag som använde våld”. Då känner man ”yes, vi är framme”, säger Per-Erik Olofsson.

Behandlarna vet inte hur behandlingen fungerar på lång sikt. De upplever att männen förändras, och de kan också få positiva signaler via kvinnorna och barnen, men det finns ingen uppföljning över tid. 

Behövs mer forskning

Socialstyrelsens skriver i sina Föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer från 2014 att socialnämnderna bör kunna erbjuda våldsutövare insatser. Kerstin Holmberg tycker att det är för få kommuner som gör det. Hon efterlyser också mer forskning om våldsutövarna.

– Våldet är så mångfacetterat och vi behöver veta mer för att se vad som går att förändra. Det är dags att ge oss möjlighet att utforska detta nu, säger hon. 

– Många män som utövar våld har upplevt våld i barndomen, men inte alla. Och tvärtom finns det män som utövar våld som inte upplevt våld själva. Vi behöver veta mer om riskfaktorerna, säger Per-Erik Olofsson. 

Ofta pågår det rättsprocesser samtidigt som behandlingen. Peter Widerström framhåller att Kriscentrum har en roll även före och efter en rättsprocess, och inte minst i förebyggande syfte.

– Det behövs många olika saker för att bryta mönstret. En del i det är lättillgängliga mottagningar.  

Fler lärande exempel