Goda möjligheter fråga om våld i ambulansen

Den prehospitala vården har sina särskilda utmaningar men också särskilda möjligheter. Personalen möter ofta patienterna redan i deras hemmiljö och kommer dem nära. Fast frågorna om våld ställer Lena Kastbom i enskildhet i ambulansen.

– Jag väntar tills vi är själva kvinnan och jag. Vi på ambulansen har det egentligen bra förspänt som har det här slutna rummet där vi är helt ensamma. Sedan några år tillbaka har vi bestämt att anhöriga och medföljande får sitta fram.

Individuellt anpassat

Hur frågan ställs varierar. Lena Kastbom försöker att först känna in vilken slags person det är hon har framför sig. Om någon är mycket rättfram tycker hon att det är lättare att ställa en rak fråga i samband med det frågebatteri om bland annat blodsmitta och allergier som hon i alla fall går igenom. I annat fall kanske hon pratar runt lite först och sedan hör sig för om hur det är hemma.

– Jag har bara fått bra reaktioner. Inte en enda gång har någon tagit illa upp eller blivit illa berörd. Första gången var det lite obehagligt men det går väldigt fort att komma över det. Och jag är själv förvånad över hur många våldsutsatta jag har upptäckt bara genom att fråga.

Uppmärksam på barn

Om hon får ett jakande svar bekräftar hon kvinnans upplevelse samt informerar om den hjälp som finns att få och möjligheterna att polisanmäla. Kort till stödtelefonen Kvinnofridslinjen finns alltid med i ambulansen. Om hon misstänker att ett barn far illa gör hon en anmälan till socialtjänsten. Att ständigt hålla i minnet att det kan finnas minderåriga som upplevt våld tycker hon är otroligt viktigt.

– När man kommer in i en lägenhet och det är stökigt försöker jag se om det finns leksaker eller barnskor framme i hallen. Det kan ju vara så att det finns barn i familjen även om de sover just då eller befinner sig någon annanstans.

Hon har varit ambulanssjuksköterska i 16 år men det är först det senaste året som hon konsekvent ställt frågor om våld. Engagemanget vaknade efter att hon arbetat som skolsköterska en period.

– Då mötte jag barn som hade upplevt våld i hemmet och blev otroligt berörd av det.

Utbildar andra

Efter två kurser vid NCK, den tvärprofessionella kursen för yrkesverksamma och utbildarkursen, känner hon sig väl förberedd på att ställa frågor om våld. Hon har dessutom hållit en utbildning för kollegerna i Västernorrlands län.

– Mitt viktigaste råd till andra är nog att man ska våga fråga eftersom det gör en sådan väldig skillnad. En sak jag noterat är att patienter som återkommit upprepade gånger med diffusa åkommor ofta har varit utsatta för våld. Det är inte alltid det klassiska blåmärket man ser utan det handlar mer om tecken på psykisk ohälsa.

Sedan i höstas har hon fått möjlighet att avsätta tid för att ta fram skriftliga rutiner för hur ambulanspersonalen ska hantera våld i nära relationer. Att det är tydligt utstakat hur man bör agera kan vara en trygghet.

– Nu under hösten kommer jag att jobba med våra riktlinjer och sedan hoppas vi också kunna koppla ihop det med akuten så att det blir en bra överlämning av patienten.

Går att göra nytta

Efter att Lena Kastbom berättat om sina erfarenheter har även andra inom den prehospitala vården i Västernorrland börjat fråga om våldsutsatthet. När de ser vilka goda resultat det ger händer det att de funderar över varför de inte arbetat på det sättet tidigare.

– Att det har tagit lite tid att komma igång med det här inom ambulansverksamheten tror jag kan ha att göra med att vi är så fokuserade på akutsjukvård. Men jag hoppas att fler ska börja fråga. Det går verkligen att göra otrolig nytta.