Låt inte offren vänta

Debattartikel publicerad i Upsala Nya Tidning 2019-07-04

Europarådet har granskat Sveriges insatser mot mäns våld mot kvinnor och pekar på allvarliga brister i handläggningen av sexualbrott och våld i nära relationer. Brottsoffer tappar förtroende för myndigheter och dessutom riskerar bevisningen att försämras. Det är dags att se till att den här typen av brott prioriteras.

Var femte kvinna och var tjugonde man har någon gång utsatts för allvarligt sexuellt våld. Det visar studien "Våld och hälsa", som Nationellt centrum för kvinnofrid publicerade 2014. Studien visar på en tydlig koppling mellan utsatthet för våld och fysisk och psykisk ohälsa senare i livet. Endast fem procent av kvinnorna och cirka en procent av männen hade vid något tillfälle gjort en polisanmälan.

Anmälningsbenägenheten för våld i nära relationer och våldtäkt är låg i Sverige. Handläggningstiden är dessutom lång. Det konstaterar Europarådets kontrollgrupp, Grevio, som har granskat hur Sverige följer Istanbulkonventionen om våld mot kvinnor. Sverige undertecknade konventionen 2011. Stater som ansluter sig till den har ett ansvar att införa nödvändig lagstiftning och vidta åtgärder för att förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar som omfattas av konventionen.

Grevio slår fast att Sverige är en stark förebild när det gäller att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Vi ligger långt framme på flera av de områden som listas i konventionen. Samtyckeslagstiftningen ses som juridiskt nytänkande. Bland insatser som särskilt nämns finns det nationella handlingsprogram för hälso- och sjukvårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp som NCK har utvecklat inom ramen för ett regeringsuppdrag. Det ska ge förutsättningar för en god vård och professionellt omhändertagande och även bidra till att rättsväsendet förses med bättre bevismaterial.

Men Grevio fångar även upp de områden där det svenska systemet inte fungerar tillräckligt väl, där handläggningstiden för sexualbrott och våld i nära relationer är en av de stora svagheterna. De understryker att det finns ett akut behov av att stärka utredningsförmågan för att säkerhetsställa att utredningarna genomförs noggrant och utan dröjsmål.  Brås rapport ”Våldtäkt från anmälan till dom”, som släpptes nyligen, pekar på samma sak: sannolikheten för åtal minskar om utredningen drar ut på tiden. Det konstateras även av Polisen i en egen granskning. I tillsynsrapporten ”Våldsbrott i nära relationer och sexualbrott mot vuxna” från Nationella operativa avdelningen (Noa) från 2019 granskas sex polisområden och åklagarkammare. Slutsatsen är att utredningarnas kvalitet varierar i de olika områdena och att vissa har ärenden med handläggningstider på över ett år. Det konstateras att de långa handläggningstiderna påverkar brottsoffret negativt och även riskerar att försämra bevisningen. Dessutom finns det, enligt rapporten, en oro bland åklagare och polisledning att den här typen av brott nedprioriteras. Det gäller särskilt när de utreds hos enheten för grova brott där man prioriterar mord och skjutningar. Det som framhålls som positivt är att de kammare och polisområden som följer framtagna rutiner även har flest utredningar som leder till åtal.

Polis- och åklagarväsende pekar alltså själva ut var bristerna i arbetet finns. Och som en följd av rapporterna har Polismyndigheten beslutat att tillföra resurser för att förstärka brottsområdet med 300 miljoner kronor årligen. För att detta ska få verklig effekt måste de som ska utreda brotten ha rätt kompetens och området måste få hög prioritet. Polisens rapport är tydlig i att stöd och uttalat intresse från kammar- och polisledning är en förutsättning för att utredningarna ska kunna hålla god kvalitet.

Samhället får inte svika dem som valt att anmäla att de har utsatts för övergrepp. Att hela tiden få signaler om att systemet inte fungerar eller att det brott man har utsatts för är mindre viktigt än andra ökar risken för att brottsoffer tappar tilliten till myndigheter. Sexualbrott är grova brott, precis som gängbråk och skjutningar.

Kunskapen om hur arbetet bör gå till finns redan hos polis och åklagare, till exempel i form av metodstöd, och nu måste ledningen se till att de används i det dagliga operativa arbetet.

Detsamma gäller för hälso- och sjukvården som många av brottsoffren har kontakt med. Samtliga regioner har vårdprogram och rutiner för arbete med våldsutsatta patienter. Det är en ledningsfråga att se till att dessa används, att frågor om våld ställs och att patienten får såväl sina medicinska som psykosociala behov tillgodosedda. Patienter som har utsatts för våld berättar sällan spontant. Det kan också vara svårt att förstå kopplingen mellan våldet och de symtom man söker hjälp för. Det är inte självklart att våldet upptäcks ens i en akut vårdsituation. Därför bör frågan ställas aktivt och rutinmässigt till varje patient. Det är i vardagen våldet sker och det är i det dagliga arbetet det kan upptäckas.

Sverige har kommit långt när det gäller lagstiftning och strategiskt arbete. Det finns i dag god kunskap om fungerande metoder för att upptäcka och motverka våldet och stödja och skydda den som är utsatt, men för att de ska fungera måste de användas dagligen hos polisen, hos åklagare och i vården. Lagstiftning och politiska ambitioner att motverka mäns våld mot kvinnor räcker inte, ambitionerna måste synas i varje polisutredning, i varje rättegång och vid varje vårdbesök.

Vi får inte låta brottsoffer stå i kö för att vänta på sin tur. Att få rätt stöd från myndigheter – från det första akutbesöket i sjukvården och genom hela rättsprocessen är avgörande.

Gun Heimer, Professor, överläkare, chef för NCK

Åsa Witkowski, Chef för patientverksamheten på NCK

Fakta
Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet är regeringens nationella kunskapscentrum för mäns våld mot kvinnor.

NCK driver även den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen 020-505050 samt kvinnofridsmottagningen vid Akademiska sjukhuset.