Samhällets stöd till våldsutsatta kvinnor måste vara tillgängligt för alla

Debattartikel på Svd.se, 2013-06-18

Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning är ett samhällsproblem som många inte verkar vilja se. Sikten skyms av missvisande föreställningar, myter och fördomsfulla attityder. Detta kan få förödande konsekvenser för såväl våldsutsatthet som bemötande, skriver Gun Heimer och Anna Berglund vid Nationellt centrum för kvinnofrid.

Mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt och komplext samhällsproblem. Uppmärksammade fall av våldtäkter och dödligt våld i Sverige och i andra länder har gjort att ämnet debatterats intensivt den senaste tiden. Samtidigt finns det våld mot kvinnor som få uppmärksammar.

På tisdagen presenterar Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) rapporten ”Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning”. Syftet är att synliggöra det våld som kvinnor med funktionsnedsättning utsätts för, att belysa det aktuella kunskapsläget samt att föreslå åtgärder som kan öka möjligheterna till ett professionellt bemötande från alla instanser.

Vi kan konstatera att våld mot kvinnor med funktionsnedsättning är ett samhällsproblem som många inte verkar vilja se. Sikten skyms av missvisande föreställningar, myter och fördomsfulla attityder. Detta kan få förödande konsekvenser för såväl våldsutsatthet som bemötande.

Våldet förblir oupptäckt

Det finns både bland lekmän och professionella en föreställning om att ingen skulle vilja begå brott och andra övergrepp mot den som har en funktionsnedsättning. En annan fördom är att personer med intellektuell funktionsnedsättning saknar förmåga att uppleva en fysisk eller känslomässig kränkning. Konsekvensen av dessa och andra myter blir att våldet i många fall förblir oupptäckt, eller att kvinnorna inte blir trodda om de berättar för någon om ett övergrepp.

Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning är i flera avseenden likt våld mot kvinnor generellt, men det förekommer också vissa skillnader både när det gäller våldets uttryck och vilka som är förövare. Flera studier har visat att kvinnor med funktionsnedsättning utsätts för våld av sin partner i ännu högre utsträckning än kvinnor utan funktionsnedsättning, men också att fler personer i kvinnans närhet kan vara förövare - en färdtjänstchaufför, en personlig assistent eller personal på ett gruppboende. Ofta är våldet riktat mot funktionsnedsättningen, så kallat funktionshinderrelaterat våld. Det kan vara att en rullstolsburen lämnas utan tillgång till sin rullstol, att en kvinna inte får tillgång till sin medicin eller att hon tvingas till sexuella handlingar för att få hjälp.

Ingen homogen grupp

Det är viktigt att framhålla att kvinnor med funktionsnedsättning inte är någon homogen grupp. Du möter olika hinder i samhället beroende på vilken typ av funktionsnedsättning du har, och situationen kan se olika ut även för personer med samma typ av funktionsnedsättning. Men alla har samma rätt att få professionellt stöd från samhället efter ett övergrepp, från den första kontakten med kommunen eller hälso- och sjukvården och genom en eventuell rättsprocess, och det är myndigheternas ansvar att undanröja de hinder som försvårar detta. I varje enskilt fall ska myndigheternas bemötande och agerande vara professionellt, från början till slut.

En rad studier har visat att kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning i hög grad är utsatta för sexuellt våld. Speciellt unga kvinnor med lindrig utvecklingsstörning är i riskzonen. Forskningen visar också att aktivitet på internet ökar risken för att bli utsatt för övergrepp.

Kunskapen brister

En av slutsatserna i NCK:s rapport är att det råder stor brist på kunskap om våld mot kvinnor med funktionsnedsättning, trots en del utbildningssatsningar på senare år. Forskningen är än så länge begränsad, och det behövs framför allt studier som bygger på kvinnornas egna erfarenheter och uppfattningar om hur bemötandet kan förbättras. Kunskap om våldets uttryck och konsekvenser är en förutsättning för att komma vidare. Rapporten är ytterligare en pusselbit i detta arbete.

På senare tid har frågan om mäns våld mot kvinnor lyfts politiskt på såväl internationell som på nationell nivå. Men för att visionerna ska kunna omsättas i praktisk verklighet för våldsutsatta kvinnor måste frågan prioriteras lokalt. Vi uppmanar därför politiker och chefer i landsting, regioner och kommuner att ta sitt ansvar. De måste försäkra sig om att alla som möter våldsutsatta kvinnor med funktionsnedsättning i sitt arbete har rätt kunskap, för att våldet ska upptäckas. Samhällets stöd till våldsutsatta kvinnor måste vara tillgängligt för alla.

Gun Heimer
professor, överläkare, föreståndare Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet

Anna Berglund
chef för enheten för kunskapssammanställning och analys av forskningsbehov, Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet