Vem bryr sig om sexualbrottsoffren?

Debattartikel publicerad i Dagens Nyheter 2017-10-21

Sexualbrott är grova brott som måste utredas skyndsamt. Att anmälningarna blir liggande på hög hos polisen är oacceptabelt och ansvaret vilar tungt på polisens ledning att vända utvecklingen. Det menar Gun Heimer, chef för Nationellt centrum för kvinnofrid och Sven-Erik Alhem, förbundsordförande Brottsofferjouren Sverige.

Den här veckan har kampanjen #metoo fått ett enormt genomslag på sociala medier. Det är bara ett exempel på hur medvetenheten om det sexuella våldet ökar. På senare år har tystnaden brutits och allt fler talar öppet om problematiken. Det är bra. Vi behöver diskutera alla brott som innebär sexuella övergrepp och de normer och värderingar som ligger bakom. Det är positivt att skamkänslorna minskar och att de utsatta förstår att de inte har någon skuld i det som sker.

Unga tjejer tiger inte längre när de blir sexuellt ofredade på festivaler. Kvinnor i alla åldrar ringer till den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen för att berätta om övergrepp. De söker hjälp inom hälso- och sjukvården, vänder sig till lokala Brottsofferjourer och anmäler till polisen.

Polisen larmar

Men sedan händer ofta ganska lite, och det är då alltid ett allvarligt misslyckande. Den här hösten har poliser själva – sensationellt nog – gått ut och larmat om hur anmälningar om sexuellt våld blir liggande utan åtgärd. Ett sådant myndighetslarm hade vi aldrig ens kunnat föreställa oss vara möjligt.

I medierna förvandlas brottsoffren till slagträn i debatten om större resurser till polisen. Det sägs att polisen inte har tid att utreda sexualbrotten – att de tvingas ägna sig åt andra brott som anses vara grövre.

Men vi får inte förfalla till att ställa de olika brotten mot varandra. Sexualbrott är grova brott som måste utredas, precis som gängbråk och skjutningar på gator och torg. Det kan aldrig vara rimligt att använda bristande resurser som en ursäkt för att prioritera bort våldtäktsoffren. Vi kan inte bara prata om det sexuella våldet, polisen måste också agera kraftfullt för att utreda brotten och få stopp på dem.

Allt fler anmäler

Mellan 2015 och 2016 ökade antalet polisanmälningar om våldtäkt mot vuxna kvinnor med sju procent enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Samma period ökade anmälningarna om sexuellt ofredande mot vuxna kvinnor med nära 20 procent. I åldersgruppen flickor 15-17 år handlade det om nästintill en fördubbling. Ökningarna ser ut att fortsätta även första halvåret i år.

Ingen kan säga med säkerhet vad som ligger bakom siffrorna, om det är faktiska ökningar eller en ökad anmälningsbenägenhet. Men det viktiga är att anmälningarna alltid tas på allvar och att rättsväsendet gör sitt yttersta för att utreda brotten skyndsamt och med hög kvalitet.

Myndigheter, inte minst polisen, har i åratal uppmanat de utsatta att anmäla övergreppen. När det nu sker får rättsväsendet inte svika dem som valt att följa det rådet.

Framsteg har skett

Ibland kan det låta som om nya metoder vore lösningen på problemet. Vi tror inte på det. Det finns redan rutiner och metoder för omhändertagandet efter sexuella övergrepp. På senare år har insatser också gjorts för en förbättrad samverkan. Både hälso- och sjukvården, polisen och övriga rättsväsendet har satsat stort på att utbilda sin personal om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Förutsättningarna för att ta hand om sexualbrottsoffren och utreda anmälningar om sexuella övergrepp borde vara bättre nu än någonsin. Ändå sker det inte. Det är dags att börja fundera på varför det förhåller sig på det sättet.

Tydlig ledning krävs

Ytterst är det en ledningsfråga att se till att använda de verktyg i form av kunskap och rutiner som redan existerar. Men när polisens högsta ledning inte ens vill erkänna problemet sänder det helt fel signaler. Det handlar naturligtvis alltid om prioriteringar, men då borde det också vara dags nu att låta det grova sexuella våldet få högsta prioritet.

Vi vet att det finns många skickliga specialister inom polisen ute i landet som kan utreda de här brotten, men deras kompetens utnyttjas inte alltid. Det är ledningens ansvar att ge dem som sysslar med dessa svåra och känsliga utredningar bästa möjliga förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Familjevåldsenheternas status inom polisen måste höjas och det viktiga arbete som sker där uppskattas efter förtjänst så att inte personalen tröttnar och söker sig bort. 
Krafttag måste dessutom till för att handläggningstiderna vid Nationellt forensiskt centrum ska kortas avsevärt. Annars kommer det aldrig att bli möjligt att få fler fällande domar mot sexbrottslingarna.

Livslångt trauma

Att bli utsatt för en våldtäkt är något av det mest integritetskränkande en person kan råka ut för. Det sätter ofta spår långt senare i livet. Många utsatta kvinnor, och män, tvingas leva resten av sina liv med svåra trauman. Vi har inte råd att låta sexualbrottsoffren stå i kö för att vänta på sin tur. Det kostar alldeles för mycket i form av lidande för individerna, men också pengar för vård och sjukskrivningar.

När medvetenheten om det sexuella våldet ökar måste samhället ställa upp. Hälso- och sjukvården, polisen och övriga rättsväsendet måste ge brottsoffren ett professionellt bemötande. Att de får stöd direkt när de söker hjälp och ges en möjlighet till upprättelse kan vara helt avgörande för deras möjligheter att gå vidare i livet.

Vi som dagligen möter sexualbrottsoffren inom ramen för våra verksamheter är trötta på att vänta på att det ska bli deras tur. Det som krävs nu är handling. Polisen är skyldig sexualbrottsoffren att ta deras berättelser på allvar genom att utreda anmälningarna utan dröjsmål och därigenom se till att betydligt fler förövare kan lagföras än vad som är fallet idag.

Gun Heimer, överläkare, chef och professor vid Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala universitet

Sven-Erik Alhem, förbundsordförande Brottsofferjouren Sverige och tidigare överåklagare

FAKTA
Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet är regeringens särskilda kunskapscentrum för mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. NCK driver även den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen för dem som utsatts för våld, hot och sexuella övergrepp samt en kvinnofridsmottagning.

Brottsofferjouren är en ideell organisation som arbetar för alla brottsoffers rättighet att få det stöd som behövs. Brottsofferjouren består av lokala jourer runt om i landet, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. Med hundratals ideellt utbildade medmänniskor, ger brottsofferjourerna stöd till brottsoffer, vittnen och anhöriga.