Mänskliga rättigheter och våld mot kvinnor

Att säkra människors mänskliga rättigheter är en av de viktigaste uppgifterna för demokratier världen över. Friheten från våld är en av dessa grundläggande rättigheter. 

De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten (internationell rätt). Rättigheterna är universella och gäller för alla människor över hela världen oavsett härkomst, kultur eller specifik situation.

De mänskliga rättigheterna begränsar statens makt över individen och slår också fast vissa skyldigheter för staten. Till exempel är staten skyldig att se till att individens rättigheter inte kränks av andra enskilda. Staten är också skyldig att se till att varje individ kan kräva och förverkliga sina rättigheter. 

Regeringens webbsida om mänskliga rättigheter (öppnas i nytt fönster)

Regeringens webbsida om FN:s konventioner om mänskliga rättigheter (öppnas i nytt fönster)

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter

Olika strategier har använts för att ge kvinnors mänskliga rättigheter samma dignitet och status som de allmänna mänskliga rättigheterna. Dels har man genom så kallad jämställdhetsintegrering (gender mainstreaming) försökt få in ett genusperspektiv inom världssamfundets olika institutioner, arbetsgrupper och så vidare; dels har man utvecklat separata dokument/verktyg som specifikt handlar om kvinnors rättigheter. 

FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (1979), FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (1993) och Istanbulkonventionen (2011) är exempel på sådana verktyg. 

Våld mot kvinnor definieras i dag som en allvarlig kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter. Det har också lyfts fram som ett allvarligt samhällsproblem som kräver både förebyggande åtgärder och omfattande stödåtgärder till kvinnor och barn som utsatts för våld. 

Läs mer i kunskapsbankens ämnesguide om FN:s arbete mot våld och ämnesguide om Istanbulkonventionen

Staternas ansvar för individers våldsutövning

Staterna ansvarar för att de mänskliga rättigheterna främjas och skyddas. Men hur långt staternas ansvar sträcker sig har varit föremål för debatt, liksom de mänskliga rättigheternas universella giltighet. En del av debatten kring mänskliga rättigheter har fokuserat på att rättigheterna utvecklats med mäns erfarenheter som grund. Kritik har riktats mot att uppdelningen mellan den privata och offentliga sfären – som varit central inom internationell rätt – har inneburit att kränkningar av kvinnors mänskliga rättigheter inte alla gånger setts som en fråga för det internationella samfundet.

Ett betydande framsteg för att bekämpa våld mot kvinnor har varit att statens ansvar utvidgats till att också omfatta individers våldsutövning. Enligt FN:s deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor (1993) är stater skyldiga att vidta erforderliga åtgärder (due diligence) för att förebygga, utreda och bestraffa våld mot kvinnor, vare sig dessa gärningar utövas av staten eller av privatpersoner. 

Mänskliga rättigheter – ett verktyg för förändring

Att rättigheterna är universella gör dem till ett kraftfullt verktyg för att motverka våld och diskriminering av kvinnor. Genom att definiera våldet som en kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter skärps kraven på statligt ansvar. Frågan synliggörs som en allmän, snarare än privat, angelägenhet. 

Läs mer i kunskapsbankens ämnesguide om våld som privat eller politisk fråga

Relaterade ämnesguider

• Mäns våld mot kvinnor – ett globalt perspektiv
• Sexuellt våld i krig och konflikt

Särskild rapportör

1994 tillsatte kommissionen för mänskliga rättigheter en särskild rapportör om våld mot kvinnor, dess orsaker och konsekvenser:

1994-2003 Professor Radhika Coomaraswamy (Sri Lanka)

2003-2009 Professor Yakin Ertürk (Turkiet)

2009-2015 Professor Rashida Manjoo (Sydafrika)

2015 – Dr. Dubravka Šimonović (Kroatien)