När våldet fortsätter efter separationen

2016-04-05

Våldsutsatta mödrar och barn fortsätter ofta att drabbas av våld efter en separation. Hur det kan ske har Linnéa Bruno, nybliven doktor i sociologi vid Uppsala universitet, studerat. Hon kommer bland annat fram till att det inte sällan är yrkesverksamma som omedvetet administrerar våldet.

Linnéa Bruno
Linnéa Bruno har bland annat studerat
domar i tvistemål med uppgifter om våld.

Att våldet ofta fortsätter men ändrar karaktär efter att kvinnan lämnat mannen har varit känt länge. Kanske ersätts det fysiska och sexuella våldet istället av psykiskt och ekonomiskt våld.

Under arbetet med sin avhandling ”Ofridstid – fäders våld, staten och den separerande familjen” analyserade Linnéa Bruno bland annat runt 200 tingsrättsdomar i tvistemål med uppgifter om våld rörande vårdnad, boende, umgänge och underhåll. Märkbart var att våldsamma fäder kunde få umgängesrätt utan att en riskbedömning gjorts. En sådan hade bara genomförts i 45 procent av de fall där det funnits explicita uppgifter om fysiskt eller sexuellt våld trots att det enligt lag alltid ska ske.

Det var dessutom fyra gånger så vanligt att en manlig förövare med ett icke nordiskt namn nekades eller bara fick rätt till begränsat umgänge med barnen, jämfört med en förövare med ett nordiskt namn.

– Det fanns i mitt material ett tydligt mönster för när våld blir ett problem och när det inte anses vara det.  Förövarens sociala position och privilegier är en nyckelfråga, som styr hur trovärdiga offren anses vara, säger Linnéa Bruno.

Få lyssnar på barnen

Barnens röst hördes sällan i domarna. I många fall framgick det inte alls om någon pratat med barnen och även om de uttryckt önskemål om att få slippa umgänge med pappan togs inte alltid någon hänsyn till det. Ett problem är att man vid familjerättsliga utredningar inte får prata med barnen separat, något som gör det svårt att fråga om våld.

– Barn har en otroligt underordnad position. Vi pratar om curlingsamhället och att barn får bestämma så mycket men på det här området ser man väldigt lite av det, säger Linnéa Bruno som påpekar att det i Norge är lag på att barns vilja ska redovisas från sju års ålder.

En förklaring till att det ser ut på det här sättet i Sverige kan vara en önskan att främja jämställdheten genom att försöka ge barnen god kontakt med båda föräldrarna.

– Men i de fall där barn inte vill ha umgänge och det finns uppgifter om våld ser jag inte värdet i att tvinga dem, säger Linnéa Bruno.

Utsatt förskolepersonal

I en annan av hennes studier har personal vid förskolor och skolor som berörts av familjerättsliga processer och våld intervjuats. Det är en grupp som ofta hamnar i en svår sits. Återkommande betonade de vikten av att vara neutrala när det gällde föräldrarnas ”konflikter”. I några fall blev konsekvensen att barn lämnades ut till en förälder som saknade umgängesrätt.

– Personalen har helt enkelt inte beredskap för att hantera de konflikter de blir indragna i. Särskilt utsatta var personalen på förskolorna. Det kunde vara en ung tjej som tvingades hantera en hotfull pappa som ville hämta ut barnet från förskolan trots att han saknade umgängesrätt, berättar Linnéa Bruno.

Hon betonar att personalen oftast har goda intentioner. Det som saknas är utbildning, stöd från ledningen och rutiner för att hantera de här situationerna.

Slutligen har Linnéa Bruno även studerat hur ekonomiskt våld drabbar mödrar och barn efter en separation. Det kan handla om förövare som ser till att kvinnan inte får bostadsbidrag, lämnar falska uppgifter till försäkringskassan eller förstör egendom.

– Ekonomiskt våld och maktutövning är en ganska ny fråga som många inte har tänkt på och det behövs mer forskning inom området, säger hon.

Linnea Brunos avhandling "Ofridstid: Fäders våld, staten och den separerande familjen" (2016) fulltext i kunskapsbankens databas

Alla kunskapsbankens intervjuer

Skriv ut